En magisk dikt om en magisk man. Han sover i detta nu bredvid oss. Ingen vet vad han heter, eller hur han kom hit. Och det kanske, kanske är det som är mest spännande med honom. Johan, Caroline och Gustav: En lektion i anspråkslöshet.
Plånboken håller på att glida ur, tavelur, likt ett strandat djur går stämningen i dur, en mur
En känslomässig barriär hindrar hans karriär, det är precis som om man svär att han för evigt ska ge oss sin kraft
Jag är så fruktansvärt trött på allt tjaf om att ta sin plats, i alla sammanhang, i alla relationer, den mannen är en indikation på att allt handlar om tron
Han är skuren, han är fastkilad i buren, han har aldrig lyft luren, taveluret, taveluret?
Likt djuret, eller egentligen inte alls, han saknar tarm, inte vilken tarm som helst utan blindtarmen, känner ni charmen?
Likt modeller Milano poser han med armen, så givmild, han ger oss allt, ja, allt han förmår, allt detta utan blindtarm, frågan är hur fan världen mår?!
